Mitt uppvaknade den här novemberdagen var chockartat. Jag hostade som om jag satt något i halsen. Det gick inte att sluta. Min sambo Andreas låg och vred sig bredvid, med en kudde över huvudet. Klockan var strax innan 7 och jag insåg att det var lika bra att gå upp. Så jag hasade mig ur sängen och gick in i vardagsrummet. Utanför skjutdörrarna i glas såg jag himlen bli ljusare. Om jag gick ut nu skulle jag se soluppgången över Ciudad Jardin.
Så jag drog på mig gårdagens kläder och greppade tag i kameran. Luften var krispig men inte vinterkall. Surfarna i husbilarna låg fortfarande och sov. Några morgonpigga joggade långsamt längs havslinjen. Om jag inte visste att det var november hade jag nästan kunnat tro att det var en ovanligt sval sommarmorgon.
För 12 – 13 år sedan var detta det liv jag drömde om. Och nu är jag här. Trots corona och andra sjukdomar som satt käppar i alla och allas hjul.
Det är nu jag börjar prioritera ledighet över arbete. Och bara tar mig an de uppdrag som jag mår bra av. Från och med nu.
