Det här skrev jag för några veckor sedan. Men kände mig inte redo att publicera. Men jag tänker att det är viktigt att dela med sig av något som är på riktigt.


Välkomna till overkligheten. Här bor jag, och vi, allihopa.

Jag har knappt sagt något någonstans alls under de här veckorna. Av den anledningen att allt som kommit ut har varit rädsla, ilska och misstro till spanska regeringen. Jag känner allt det där fortfarande. Men nu har allt det som var det nya, den nya verkligheten, blivit vardag. Mitt, vårt, liv.

Vi vaknar om morgonen och känner den där olustkänslan vi alla början vänja oss vid. Ovissheten.

Men mitt hopp, som var så gott som släckt, har tänts igen och jag tycker mig kunna ana barfota picknick på en sandstrand och till och med en kaffe på ett café någonstans långt där framme. Jag börjar gråta just som jag skriver det. Som jag grät när jag och Andreas tittade på Ferdinand. Varje gång Ferdinand fick sitta där på ängen och lukta på sina blommor, och det kändes som jag suttit här i bunkern hela livet.

Jag har sörjt mina bröllop som inte blir av. Och oroat mig över resterande bröllop i år. För min egen skull och för mina brudpar.

Det som känns skönt nu är att alla mina brudpar varit så förstående och att de allra flesta valt att boka om istället för att avboka helt. Vilket gör mig glad på så många plan. Men det där grundläggande trumfar ju allt, hur cheesy det än är, att kärleken får övervinna allt, även ett jäkla virus som vänt upp och ner på allt.

Det känns också skönt att jag och Andreas både har en plan A, B och C för att ta oss hem till våra brudpar i Sverige i sommar. Katten är vaccinerad och kan åka med om vi behöver vara i Sverige längre och sen är det bara att packa vår Peugeot Partner och bege oss genom Europa med passen i högsta hugg.

Allt är overkligt. Skrämmande och nytt.

Jag navigerar mig fortfarande fram mellan skamning av psykisk ohälsa i sociala medier, hantera jobbet och ilskan jag känt mot allt.

”Ryck upp dig.”

”Det finns de som har det värre.”

Först tänkte jag att det värsta av allt var alla karantänspeppiga inlägg på Facebook om hur fantastiskt allt kan vara bara man bestämmer sig för det. Hur vi kan utveckla oss själva, lära oss ett nytt språk, lära oss ett instrument. Sedan kom 5G-konspirationerna och karantänspeppen klingade av. Men jag vet fortfarande inte vad som var värst.

(Jag som älskar att spela både piano och ukulele och inte rört något av dem sedan det här började. Och skammen över det.)

Men den förlorade friheten. Den kommer jag inte över. 6 veckor in blir det bara värre och värre. Och spansk media fortsätta att skamma invånare som inte står ut, förlöjligar och idiotförklarar, istället för att prata om VARFÖR de bryter karantänen. HUR de här människorna mår.

Nu gråter jag igen.

Men jag läste något som fick mig att förstå det hela lite bättre.

Vi alla är i sorg just nu. Vi hanterar den på olika sätt. Och jag försöker ha förståelse för de som skammar. För regeringen. Polisen. Media.

Rädslan har tagit över.

Och en dag är overkligheten verklighet och vardagen är vad det är. Oavsett om den är samma, det gamla eller något nytt. Så länge den nya verkligheten kan få innehålla en promenad i solen bredvid en verklig person av kött och blod. Så är jag nöjd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *