Jag vill bara ha en idé! Får jag en idé ska jag skriva en bok.
Från det att jag var 14 till jag var 18 hade jag någon slags kreativitetspeak. Jag sjöng i kör, ritade, målade, dansade jazz och spelade piano. Jag skrev mycket också. Låttexter, dikter, noveller och musik. Hade ofta nya ideer som jag förverkligade på olika sätt. Kunde vara allt ifrån en teckning till en dansföreställning eller en ny låt. Allt runt om mig såg jag i ett fotografi, musik, koreografi eller en skiss i ritblocket.
(Jag ritade och sjöng långt innan jag var 14 men det var då jag höll på riktigt mycket.)
Nu. Nu skriver jag sällan dikter, det var år sedan jag skrev en novell. Jag har ingen lust att fotografera eller rita längre. Jag försöker komma igång med skrivandet. Men det tar emot hela tiden och jag får aldrig något riktigt flow. Den känslan jag hamnade i hela tiden förut. Jag får tvinga fram allt. I hopp om att det ska släppa. Ibland kommer den välkända känslan en aning. Men inte som innan. Och jag tänker på det ofta… varför är det så? Har all min kreativitet tagit slut?
Foto/bild: Matton
Idag fick min pojkvän hem en massa böcker han beställt. En av böckerna hette ”Om kreativitet och flow”. Det är en samling essäer och uppsatser kring ämnet kreativitet, sammanställt av Georg Klein. Jag tyckte det lät intressant men blev besviken när jag såg att den sammanställdes 1990. Texterna är alltså från 70 och 80-talet. Började läsa lite ändå. Hittade en uppsats som heter ”Scener från det kreativa universum” och består av en rad intervjuer med dansare, konstnärer, filosofer och många andra. Intervjuerna är gjorda av Lone Dueholm.
I intervjun med en filosof hittade jag följande som var sjukt intressant:
”Många unga har idag valt att vara ytliga. Det är de tvungna till för att kunna överleva all den yta som de dagligen konfronteras med. De är tvungna att försvaga sina spontana kreativitetsanlag, eftersom de tar emot så mycket information som de ännu inte har möjlighet att bedöma värdet av. Och de unga är tvungna att bli cyniska för att över huvud taget kunna bevara den lilla smula känslighet som de har innerst inne.
Cynism är en konsekvens av ett genomstimulerat samhälle. Vårt samhälle är bombarderat med signaler och information från alla håll och kanter, så det är klart att de unga lär sig att skydda sig på ett eller annat vis. (…) Man lär sig helt enkelt att stänga av och bli icke-kreativ. Man bara tar emot bombardemanget från skola, TV, föräldrar, tidningar, tidskrifter osv.”
Huruvida vi unga är cyniska vet jag inte. Jag känner mig inte så cynisk. Det jag tyckte var intressant var det hon skrev om bombarderingen. Om de tyckte att det var informationsöverflöd på 80-talet, vad är det då nu, 2011? Och är det så, att det blir så mycket för oss att vi stänger av? Det kan vara en förklaring. Men jag vill veta mer om varför. Tur jag har en pojkvän som också är intresserad av psykologi. Återkommer om detta.