Är vi helt galna? Eller är det dags för en utmaning?

Vi funderar på riktigt på att flytta ut på landet. Vilket är helt sjukt, eftersom jag jag minst sagt skeptisk när folk i min bekantskapskrets gjort det. Speciellt om det varit någon som inte kör bil... Jag har ju visserligen körkort. Men jag måste komma över min fobi och börja köra. Gör jag inte det kommer jag vara fast där ute. 

Vi skriver en lista med pros and cons. Pro sidan är definitivt längst. Men con-punkterna är liksom "tyngre". Det här med bilkörningen. Och mörkret. 

Men. Tänk att få slippa avgaserna. Ha ett stort hus med stor tomt och privat pool. Vi behöver inte ens sköta om tomten, allting ingår. Tänk att få sol hela vintern. Sitta ute och jobba på terrassen...

Jaa. Ja-sidan blev lång. Men det är väl alltid läskigt att lämna någonting. Och jag älskar ju Palma. Jag älskar vårt lilla område i Gamla stan, med eko/vegbutiker och restauranger runt hörnet. Våra stammisbutiker där de vet vad vi tänker köpa. Närheten till jobbet. Livet är enkelt här.

Men jag älskar inte vår hyresvärd. Hon fixar ingenting som behöver fixas och hon tycker vi ska betala för allt och att allt är vårt fel. Men jag vet inte hur det är vårt fel att det regnar in genom taket eller att garageporten som ALLTID varit kass plötsligt går sönder. Jag är så trött på henne att jag får huvudvärk bara jag tänker på det. Hade det varit lätt att hitta en lika bra eller bättre lägenhet i vår område till ett bättre pris så hade vi tagit det. Men priserna just nu är orimliga. 

Och jag har på något sätt längtat efter något annat länge. Jag har känt att jag fastnat i samma rutiner. Det har gjort mig stressad. Det har känts som att dagarna går utan att något händer. Kanske är det så jag är. Att jag måste ha förändringar med jämna mellanrum. Kanske är det egentligen bara en veckas miljöombyte jag behöver. Eller så skulle den här flytten bli hur bra som helst.

Vi har länge pratat om att det skulle vara roligt att testa bo någon annanstans på ön. Men tanken var då att behålla boendet i Palma så att vi alltid kunde komma tillbaka. Men jag trodde inte att det skulle vara mitt på ön. Jag tänkte mig nära havet. Eller i någon utan bergsbyarna. 

Dessutom trodde jag inte att möjligheten skulle dyka upp så snart. Det var inte alls planerat. Huset dök upp. Och Andreas blev kär. 

Kanske blir det här fantastiskt. Eller vårt största misstag. Men vad är livet utan lite risker ibland?