Skickade in ett bidrag till Tidningen Skrivas novelltävling med tema ”Grannen” för några veckor sedan. Vann gjorde jag inte men däremot fick en gammal kursare från Webbredaktörsprogrammet ett hedersomnämnande i tidningen och blev publicerad på deras hemsida. Roligt! Men hur som helst, här kommer min text:
Grannen
”Till dig som är nyinflyttad 2 tr!
Jag och min familj har bott här i över 15 år. På 15 år har vi inte hört tillstymmelse till oväsen eller stök. Det har alltid varit ett lugnt hus. Vi vill hemskt gärna att det ska fortsätta så.
Sedan du flyttade in för 2 v sedan har det skrikits och gapats och smutsats ner i trappan. Man får ha roligt men måste ni verkligen vråla när ni spelar tv-spel? Eller vad det nu är ni gör.
Musiken ni spelar under festerna dönar något fruktansvärt. Klockan 22 ska det vara tyst.
Vi säger inte att det är du som skräpar ner och kastar pommes frites i trappan, men du har ansvaret över vad dina vänner gör här – städa upp efter er.
Om det inte lugnar ner sig här i huset från och med idag kommer vi vidta åtgärder.
/Nordén trappa 5”
Varför har du satt upp den här?
Han skrattade.
– Kul ju. Säkert något rekord. Två veckor.
Med ett helnöjt flin i ansiktet öppnade han ugnsluckan.
Under lappen hängde några till. Med eskalerad förargelse.
Jag lämnade kylskåpet och satte mig ner vid bordet som var överbelamrat med ölburkar och pizzakartonger. En kliché i sin renaste form.
Såg vardagsrummet från min plats i köket. Soffan vi satte ihop tillsammans i vår gamla lägenhet. Tavlan vi målade med några glas innanför kragen. Min tjock-tv han fått låna eftersom hans splitternya plasma gick döden till mötes i ett tungt fall vid flytten.
Såg till och med in i badrummet från min plats eftersom dörren stod på glänt. Nyrenoverat. Riktigt fräscht.
”Du kan ta lägenheten” hade han sagt. Nu ångrade jag mitt nej. Istället bodde jag hemma hos mina föräldrar. Igen.
Fäste blicken på en intorkad senapsfläck. På bordet vi köpte tillsammans på Ikea.
Du har intorkad senap på bordet.
Med huvudet halvvägs in i ugnen för att ta ut de brända pommes fritesen hörde han inte vad jag sa.
– Det är snart klart det här, frustade han, ansträngd och anfådd av att böja sig ner och lyfta ut plåten.
– Fan, hehe, det blev lite bränt. Men jag kan ta de värsta.
Han satte ner plåten och torkade svetten ur pannan. Drog upp byxorna som kasat ner. De satt tajtare än vanligt.
– Hur går träningen?
Han log förläget.
– Mja, det blir inte så mycket med det.
– Du köpte gymkort på stans dyraste gym? 500 spänn i månaden för ingenting.
– Jaja, pengar är bara pengar.
Mindes grälen. Mindes hans ovilja att hålla i kronorna eftersom ”pengar bara är pengar”. Kom ihåg när vi skramlade med femtioöringar för att kunna betala för mjölken. Men nästa dag satt han likförbannat på stammisfiket och drack stans dyraste espresso för gårkvällens drickspengar.
”Men jag får stammispris! Och dricksen är pengar jag egentligen inte har ju.”
Tittade på lappen på kylen. Där. Då. Det hade funnits en anledning till varför vi gjorde slut. Mindes plötsligt den. Tre månader ifrån varandra hade bara hjälpt mig att se honom i ett klarare ljus.
Han satte ner en tallrik framför mig på bordet, där han fann mest fri yta. Några brända pommes frites, pulver-bea och en halvstekt wienerschnitzel.
– Ja du vet ju, jag gör bara finmat på jobbet.
Tittade ner på den sorgliga kantstötta tallriken och tänkte på maten han lagade på restaurangen. Stans bästa. Tittade på senapsfläcken. Han följde min blick och såg, drog en pizzakartong över för att skyla.
– Oj, hehe. Kom, vi sätter oss vid tv:n istället.
En dålig ursäkt, en oförstående blick och ett fumligt påtagande av skor och jacka senare var jag ute på gatan och försökte undvika isfläckar. Snön övergick till regn men jag plockade ändå upp telefonen när smset ”???!” vibrerade i fickan. Ignorerade, la ner telefonen, drog in händerna i jackärmarna och fortsatte gå.
Tänkte på kylskåpslappen igen. En tjurig jävel jag aldrig någonsin träffat hade hjälpt mig att ta årets bästa beslut. Tittade bakåt mot det rödgula lägenhetshuset innan jag sneddade genom parken. Hann se silhuetten av min före detta i fönstret. Och någon som skymtade förbi innanför de immiga rutorna på femte våningen.
—
Nästa tema är ”Frizonen”. Ska du skicka in?